“There,dad,“saidthelatter,“don’tyouworryaboutZekeBassett,noranythingelse。YoujustlayindrydockandletParkerhereoverhaulyourrunnin’riggin’andgetyoufitforsea。That’swhatyou’vegottodo。“
“I’mfitandreadyfortheseaI’mgoin’tosail,“wastheanswer。
HiseyeswanderedfromhissontoMrs。Coffin。Foraninstantheseemedpuzzled。Thenhesaid:
“’Evenin’,Keziah。Idon’tknowwhyyou’rehere,but——“
“IheardthatGracewasaloneandthatyouwassick,Eben。SoI
comerightdown,tohelpifIcould。“
“Thankye。You’reagood-heartedwoman,Keziah,eventhoughyouain’tseenthetruelightyet。Andyou’rehousekeeperforthathiredpriest——a——a——“Hepaused,andatroubledlookcameoverhisface。
“Whatisit,dad?“askedNat。
“I——I——Where’sGracie?She’shere,ain’tshe?“
“Yes,uncle,I’mhere。HereIam,“saidthegirl。Hisfingersgropedforherhandandseizedit。
“Yes,yes,you’rehere,“murmuredCaptainEben。“I——I——foraminuteorso,I——Ihadanawfuldreamaboutyou,Gracie。I
dreamed——Nevermind。Doc,answermethisnow,trueandhonest,mantoman:Canyoukeepmehereforjustalittlespelllonger?
Canyou?Try!Tenminutes,say。Canyou?“
“OfcourseIcan。Cap’nHammond,whatareyou——“
“Iknow。That’sallright。ButIain’tayoungonetobepettedandliedto。I’maman。I’vesailedships。I’vebeenonbluewater。I’mgoin’tomakeportprettysoon,andIknowit,butI
wanttogetmydecksclearfust,ifIcan。Gracie,standstill。
Nat,runalongsidewhereIcanseeyouplainer。Keziah,youandthedoctorstaywhereyoube。Iwantyoutowitnessthis。“
“Cap’n,“protestedDr。Parker,“ifIwereyouIwouldn’t——“
“Belay!Silencethere,for’ard!Nat,you’remyboy,ain’tyou?
Yousetsomestorebytheoldman,hey?“
“I——IguessIdo,dad。“
“Yes,Iguessyoudo,too。You’vebeenaprettygoodboy;stubbornandpig-headedsometimes,but,takeyoubyandlarge,prettygood。
AndGracie,you’vebeenamightygoodgirl。Neverdonenothin’I
wouldn’tlike,nothin’meannorunderhandnor——“
“Hush,uncle!Hush!Pleasehush!“
“Well,youain’t;sowhyshouldIhush?Inthis——thisdreamIhad,seems’sifyou——seemsasifamancometomeandsaidthatyouwas——
ItWASadream,wa’n’tit?“
Hetriedtorise。Natandthedoctorstartedforward。Graceshrankback。
“Ofcourseitwas,cap’n,“saidthedoctorbriskly。“Nowyoumustn’tfretyourselfinthisway。Justliestilland——“
“Belay,Itellyou。Yes,Iguess’twasadream。Ithadtobe,but’twassosortofrealthatI——HowlonghaveIbeenthisway?“
“Oh,alittlewhile!Nowjust——“
“Hush!Don’tpullyourhandaway,Gracie。Nat,givemeyours。
That’sit。NowIputthemtwohandstogether。See,doctor?See,Keziah?“
“He’swandering。Wemuststopthis,“mutteredParker。Mrs。
Coffin,whobegantocomprehendwhatwascoming,lookedfearfullyatNatandthegirl。
“No,Iain’twanderin’,neither,“declaredtheoldCome-Outerfretfully。“I’msaneaseverIwasandifyoutrytostopmeI’ll——
Gracie,yourUncleEben’sv’yageis’mostover。He’salmosttohismoorin’sandthey’rewaitin’forhimonthepier。I——Iwon’tbelongnow。Justalittlewhile,Lord!Givemejustalittlewhiletogetmyhouseinorder。Gracie,Idon’twanttogotillI
knowyou’llbelookedoutfor。I’vespoketoNataboutthis,butI
ain’tsaidmuchtoyou。SeemsifIhadn’t,anyhow;Iain’trealsartin;myhead’sallfullofbellsringin’and——andthings。“
“Don’t,uncle,don’t!“pleadedGrace。“Don’tworryaboutme。
Thinkofyourself,please。“
“S-sh-sh!Don’tputmeoff。Justlisten。Iwantyoutomarrymyboy,afterI’mgone。Iwantyoutosayyouwill——sayitnow,so’sIcanhearit。Willyou,Gracie?“
Gracewouldhavewithdrawnherhand,buthewouldnotlether。Heclungtoitandtothatofhissonwithallhisfailingstrength。
“Willyou,Gracie?“hebegged。“It’sthelastthingI’mgoin’toaskofyou。I’vetriedtobesortofgoodtoyou,inmyway,and——“
“Don’t,don’t!“shesobbed。“Letmethinkaminute,uncle,dear。
Oh,doletmethink!“
“Iain’tgottime,Gracie。You’llhavetosayitnow,orelse——
Allright,then,think;butthinkquick。“
Gracewasthinking。“Ifshereallycaresforhim,shewon’tlethimruinhislife。“ThatwaswhatCaptainElkanahhadsaid。Andherewasawaytosavehimfromruin。
“Won’tyousayitforme,Gracie?“pleadedCaptainEben。Shehesitatednolonger。
“Yes,uncle,“sheansweredthroughtears,“ifNatwantsmehecanhaveme。“
Keziahclaspedherhands。CaptainEben’sfacelitupwithagreatjoy。
“ThanktheAlmighty!“heexclaimed。“Lord,Idothankyou。Nat,boy,you’reconsider’bleolderthansheisandyou’llhavetoplanforher。Youbeagoodhusbandtoherallherdays,won’tye?
Why,whatareyouwaitin’for?Whydon’tyouanswerme?“
Natgroanedaloud。
“Aminute,dad,“hestammered。“Justgivemeaminute,forHeavensakes!Keziah——“
“Keziah!“repeatedEben。“Keziah?Whatareyoutalkin’toHER
for?Sheknowstherecouldn’tbenobettermatchintheworld。
Youdoknowit,don’tye,Keziah?“
“Yes,“saidKeziahslowly。“Iguess——Iguessyou’reright,Eben。“
“KeziahCoffin,“criedNatHammond,“doyoutellmetomarryGrace?“
“Yes,Nat,I——Ithinkyourfather’sright。“
“Then——then——whatdifferencedoes——Allright,dad。JustasGracesays。“
“ThankGod!“criedCaptainEben。“Doctor,youandMrs。Coffinarewitnessestothis。There!nowmydecksareclearandI’dbettergetreadytoland。Gracie,girl,theGoodBook’soverthereonthebureau。Readmeachapter,won’tyou?“
AnhourlaterKeziahsataloneinthediningroom。Shehadstolenawaywhenthereadingbegan。Dr。Parker,walkingverysoftly,cametoherandlaidhishandonhershoulder。
“He’sgone,“hesaidsimply。
CHAPTERXIII
INWHICHKEZIAHBREAKSTHENEWS
Itwasnearlyfiveo’clock,graydawnofwhatwastobeaclear,beautifulsummermorning,whenKeziahsoftlyliftedthelatchandenteredtheparsonage。AllnightshehadbeenbusyattheHammondtavern。Busywiththedoctorandtheundertaker,whohadbeencalledfromhisbedbyyoungHiggins;busywithGrace,soothingher,comfortingherasbestshecould,andpettingherasamothermightpetastrickenchild。Thepoorgirlwasonthevergeofprostration,andfromhystericalspasmsofsobsandweepingpassedtostretchesofsilent,dry-eyedagonywhichwerehardertowitnessandmuchmoretobefeared。
“Itisallmyfault,“sherepeatedoverandoveragain。“Allmyfault!Ikilledhim!Ikilledhim,AuntKeziah!WhatshallIdo?
Oh,whycouldn’tIhavediedinstead?Itwouldhavebeensomuchbetter,betterforeverybody。“
“Ss-sh!ss-sh!deary,“murmuredtheolderwoman。“Don’ttalkso;
youmustn’ttalkso。Yourunclewasreadytogo。He’sbeenreadyforeversolong,andthoseofuswhoknewhowfeeblehewasexpecteditanytime。’Twa’n’tyourfaultatallandhe’dsaysoifhewasherenow。“
“No,hewouldn’t。He’dsayjustasIdo,thatIwastoblame。Youdon’tknow,AuntKeziah。Nobodyknowsbutme。“
“MaybeIdo,Gracie,dear;maybeIdo。MaybeIunderstandbetter’nyouthinkIdo。Andit’sallbeenforthebest。You’llthinkso,too,oneofthesedays。Itseemshardnow;itisawfulhard,youpoorthing,butit’sallforthebest,I’msure。Bestforeveryone。It’samercyhewentsuddenandrational,sameashedid。Thedoctorsaysthat,ifhehadn’t,he’dhavebeenhelplessandbedriddenand,maybe,outofhisheadforanotheryear。Hecouldn’thavelivedlonger’nthat,atthemost。“
“ButyouDON’Tknow,AuntKeziah!Youdon’tknowwhatI——IAMtoblame。I’llneverforgivemyself。AndI’llneverbehappyagain。“
“Yes,youwill。You’llcome,someday,tothinkitwasbestandright,foryouand——andforothers。Iknowyouthinkyou’llnevergetoverit,butyouwill。Somehoworotheryouwill,sameastherestofushavehadtodo。TheLordtriesusmightyhardsometimes,butHegivesusthestrengthtobearit。There!there!
don’t,deary,don’t。“
Dr。Parkerwasveryanxious。
“Shemustrest,“hetoldMrs。Coffin。“Shemust,orherbrainwillgiveway。I’mgoingtogivehersomethingtomakehersleepandyoumustgethertotakeit。“
SoKeziahtriedand,atlast,Gracedidtakethedrug。Inalittlewhileshewassleeping,uneasilyandwithmoansandsobbings,butsleeping,nevertheless。
“Nowit’syourturn,Keziah,“saidthedoctor。“Yougohomenowandrest,yourself。Wedon’tneedyouanymorejustnow。“
“Where’s——where’sCap’nNat?“askedKeziah。
“He’sintherewithhisfather。Hebearsitwell,althoughheismightycutup。Poorchap,heseemstofeelthatheistoblame,somehow。SaysCap’nEbenandhehaddisagreedaboutsomethingorotherandhefearsthathastenedtheoldman’sdeath。Nonsense,ofcourse。ItwasboundtocomeandItoldhimso。’TwasthoseblastedCome-Outerswhoreallydidit,althoughIshan’tsaysotoanyonebutyou。I’mgladNatandthegirlhaveagreedtocruisetogether。It’samightygoodarrangement。Shecouldn’thaveabettermantolookoutforherandhecouldn’thaveabetterwife。
IsupposeI’matlibertytotellpeopleoftheengagement,hey?“
“Yes。Yes,Idon’tseeanyreasonwhynot。Yes——Iguesslikelyyou’dbettertell’em。“
“Allright。Nowyougohome。You’vehadahardnight,liketherestofus。“
Howhardhehadnoidea。AndKeziah,asshewearilyenteredtheparsonage,realizedthatthemorningwouldbeperhapsthehardestofall。Foruponherrestedtheresponsibilityofseeingthattheminister’ssecretwaskept。Andshe,andnoother,mustbreakthenewstohim。
Thediningroomwasdarkandgloomy。Shelightedthelamp。ThensheheardadooropenandEllery’svoice,ashecalleddownthestairs。
“Whoisit?“hedemanded。“Mrs。Coffin?“
Shewasstartled。“Yes,“shesaidsoftly,afteramoment。“Yes,Mr。Ellery,it’sme。Whatareyoudoin’awakeatsuchanhour’sthis?“
“Yes,I’mawake。Icouldn’tsleepwellto-night,somehow。Toomuchtothinkof,Iimagine。Butwherehaveyoubeen?Whyweren’tyouatmeeting?Andwhere——Why,it’salmostmorning!“
Shedidnotansweratonce。Thetemptationwastosaynothingnow,toputoffthetryingsceneaslongaspossible。
“It’smorning,“repeatedtheminister。“Areyousick?Hasanythinghappened?“
“Yes,“sheansweredslowly,“somethin’hashappened。Areyoudressed?Couldyoucomedown?“
Herepliedthathewouldbedowninamoment。Whenhecamehefoundherstandingbythetablewaitingforhim。Thelookofherfaceinthelamplightshockedhim。
“Why,Mrs。Coffin!“heexclaimed。“WhatISit?Youlookasifyouhadbeenthroughsomedreadfulexperience。“
“MaybeIhave,“shereplied。“MaybeIhave。Experienceslikethatcometousallinthislife,tooldfolksandyoung,andwehavetobear’emlikemenandwomen。That’sthetestwe’reputto,Mr。
Ellery,andthewaywecomethroughthefireprovesthestuffwe’remadeof。Sorrowsanddisappointmentsandheartbreaksandsicknessesanddeath——“
Shepausedontheword。Heinterruptedher。
“Death?“herepeated。“Death?Issomeonedead,someoneIknow?
Mrs。Coffin,whatisityouaretryingtotellme?“
Herheartwentouttohim。Sheheldoutbothherhands。
“Youpoorboy,“shecried,“I’mtryingtotellyouoneofthehardestthingsabodycantell。Yes,someoneisdead,butthatain’tall。EbenHammond,poorsoul,isoutofhistroublesandgone。“
“EbenHammond!CaptainEben?Dead!Why,why——“