ThepoorgirldelightedlysatdownbesideGlaucus。Shedrewfromhergirdleaballofthemany—coloredthreads,orratherslenderribands,usedintheweavingofgarlands,andwhich(foritwasherprofessionaloccupation)shecarriedconstantlywithher,andbeganquicklyandgracefullytocommencehertask。Uponheryoungcheeksthetearswerealreadydried,afaintbuthappysmileplayedroundherlips——childlike,indeed,shewassensibleonlyofthejoyofthepresenthour:shewasreconciledtoGlaucus:hehadforgivenher——shewasbesidehim——heplayedcaressinglywithhersilkenhair——hisbreathfannedhercheek——Ione,thecruelIone,wasnotby——noneotherdemanded,divided,hiscare。Yes,shewashappyandforgetful;itwasoneofthefewmomentsinherbriefandtroubledlifethatitwassweettotreasure,torecall。Asthebutterfly,alluredbythewintersun,basksforalittleinthesuddenlight,ereyetthewindawakesandthefrostcomeson,whichshallblastitbeforetheeve——sherestedbeneathabeam,which,bycontrastwiththewontedskies,wasnotchilling;andtheinstinctwhichshouldhavewarnedherofitsbriefness,badeheronlygladdeninitssmile。
’Thouhastbeautifullocks,’saidGlaucus。’Theywereonce,Iweenwell,amother’sdelight。’
Nydiasighed;itwouldseemthatshehadnotbeenbornaslave;butsheevershunnedthementionofherparentage,and,whetherobscureornoble,certainitisthatherbirthwasneverknownbyherbenefactors,norbyanyoneinthosedistantshores,eventothelast。Thechildofsorrowandofmystery,shecameandwentassomebirdthatentersourchamberforamoment;weseeitflutterforawhilebeforeus,weknownotwhenceitflewortowhatregionitescapes。
Nydiasighed,andafterashortpause,withoutansweringtheremark,said:
’ButdoIweavetoomanyrosesinmywreath,Glaucus?Theytellmeitisthyfavoriteflower。’