Nay,evennow,asIlookonthee,themeadow—sweetthathangethfromthygirdle—steadhaswaxendull,andwelted;andtheblossomingeyebrightthatisforahemtothelittlewhitecoatoftheeisalreadyforgettinghowtobebrightandblue。Whatsayestthouthen?\"
Shelaughedathisword,andstoodstill,andlookedbackoverhershoulder,whilewithherfingersshedealtwiththeflowersabouthersideliketoabirdpreeninghisfeathers。Thenshesaid:\"Isitverilysoasthousayest?Lookagain!\"
Sohelooked,andwondered;forlo!beneathhiseyesthespiresofthemeadow—sweetgrewcrispandclearagain,theeyebrightblossomsshoneoncemoreoverthewhitenessofherlegs;theeglantinerosesopened,andallwasasfreshandbrightasifitwerestillgrowingonitsownroots。
Hewondered,andwasevensomedealaghast;butshesaid:\"Dearfriend,benottroubled!didInottelltheethatIamwiseinhiddenlore?Butinmywisdomshallbenolongeranyscathetoanyman。Andagain,thismywisdom,asItoldtheeerst,shallendonthedaywhereonIammadeallhappy。Anditisthouthatshallwielditall,myMaster。Yetmustmywisdomneedsendureforalittleseasonyet。Letusonthen,boldlyandhappily。\"
CHAPTERXXVI:THEYCOMETOTHEFOLKOFTHEBEARS