Theoldman’slipswereworkingunderhisstainedbeard。Heturnedtothelawyerwithtimiddeference:“Phelpsandtherestarecomin’backtosetupwithHarve,ain’tthey?“heasked。“Thank’ee,Jim,thank’ee。“Hebrushedthehairbackgentlyfromhisson’sforehead。“Hewasagoodboy,Jim;alwaysagoodboy。Hewasezgentleezachildandthekindestof’emall——onlywedidn’tnoneofuseveronderstandhim。“Thetearstrickledslowlydownhisbeardanddroppeduponthesculptor’scoat。
“Martin,Martin。Oh,Martin!comehere,“hiswifewailedfromthetopofthestairs。Theoldmanstartedtimorously:
“Yes,Annie,I’mcoming。“Heturnedaway,hesitatedstoodforamomentinmiserableindecision;thenhereachedbackandpattedthedeadman’shairsoftly,andstumbledfromtheroom。
“Pooroldman,Ididn’tthinkhehadanytearsleft。Seemsasifhiseyeswouldhavegonedrylongago。Athisagenothingcutsverydeep,“remarkedthelawyer。
SomethinginhistonemadeSteavensglanceup。Whilethemotherhadbeenintheroomtheyoungmanhadscarcelyseenanyoneelse;butnow,fromthemomenthefirstglancedintoJimLaird’sfloridfaceandbloodshoteyes,heknewthathehadfoundwhathehadbeenheartsickatnotfindingbefore——thefeeling,theunderstanding,thatmustexistinsomeone,evenhere。