Forhalfanhourmorethemusicstillwenton。AfterthatthebeautyofthemoonlightviewontheterracetemptedMissFairlieouttolookatit,andIfollowedher。WhenthecandlesatthepianohadbeenlightedMissHalcombehadchangedherplace,soastocontinueherexaminationofthelettersbytheirassistance。Welefther,onalowchair,atonesideoftheinstrument,soabsorbedoverherreadingthatshedidnotseemtonoticewhenwemoved。
Wehadbeenoutontheterracetogether,justinfrontoftheglassdoors,hardlysolongasfiveminutes,Ishouldthink;andMissFairliewas,bymyadvice,justtyingherwhitehandkerchiefoverherheadasaprecautionagainstthenightair——whenIheardMissHalcombe’svoice——low,eager,andalteredfromitsnaturallivelytone——pronouncemyname。
`MrHartright,’shesaid,`willyoucomehereforaminute?Iwanttospeaktoyou。’
Ienteredtheroomagainimmediately。Thepianostoodabouthalfwaydownalongtheinnerwall。OnthesideoftheinstrumentfarthestfromtheterraceMissHalcombewassittingwiththelettersscatteredonherlap,andwithoneinherhandselectedfromthem,andheldclosetothecandle。Onthesidenearesttotheterracetherestoodalowottoman,onwhichItookmyplace。InthispositionIwasnotfarfromtheglassdoors,andIcouldseeMissFairlieplainly,asshepassedandrepassedtheopeningontotheterrace,walkingslowlyfromendtoendofitinthefullradianceofthemoon。
`IwantyoutolistenwhileIreadtheconcludingpassagesinthisletter,’